Helenas blogg

Trendrapporterna är över oss.

Och som de älskar bildkollage med leviterande människor i labb-miljö!

Inför 2026 går trendspanarna i vanlig ordning fullkomligt bananas. Det är rita, gissa, spring på syra och bortsett från att var och en blir salig på sin tro, kan jag kan inte låta bli att undra om någon någonsin blir synad. Jag menar, säger man att tåget ska gå 20:15 och det inte blir så, får man förr eller senare stryk. Men får någon stå till svars om konsumenterna 2026 inte ”prioriterar varumärken och upplevelser som stöder deras behov av personlig utveckling”? Det verkar helt riskfritt att tvärsäkert hävda saker som: ”Det strikt minimalistiska kan kompletteras med varma, naturnära toner.” En spaning så bred att det är märkligt att man ens kan ta betalt. 

Rubrikerna är som alltid hopkok av motpoler och allitterationer. Det är Warm coolness och Reality reskinned för hela slanten, och inget fel med det. Men brödtexten! Snabbt höftat kan sägas att en decimeter tättskriven text i tämligen liten grad, består av högst två meningar. Det är många ord innan man får sätta punkt och samla ihop sig. Och glöm inte att det är framtidsspaningar vi talar om – det ligger i ämnets natur att en ambitiös trendspanare slår knut på sig själv för att komma på så många nyord och oväntade kombinationer som möjligt. If you can’t convince them, confuse them…

Jag förstår mycket lite av texten och i princip noll av bilderna. Det kan förstås bero på att analytikerna snyltat på sin egen medicin och redan 2025 blivit ”The augmented human, empowered by artificial intelligence.” 

Men det kan också vara så att kejsaren faktiskt är naken. Eller i alla fall opassande lättklädd.

Standard
Helenas blogg

En reaktionsförmåga som vilat sig i form.

I diagnosernas tid är vi många som vill skylla vår bristfälliga uppmärksamhet på ansiktsdyslexi. Men håller det? Att ursäkta en tendens att avbryta med en ”släng av ADHD”, förklara reaktionerna efter för mycket ärtsoppa med IBS, eller misstänka att ländryggsproblem ligger till grund för att rumpan försvunnit, kan vara att förenkla det hela. Ibland är en taxiröv bara en taxiröv, så att säga.  

Det om detta.

För nu har något hänt. Precis som man vid fyllda femtio plötsligt kan upptäcka att man inte längre behöver glasögon för att se skarpt på långt håll, har min ansiktsblindhet gått in i en ny spännande fas: jag tycker mig plötsligt känna igen alla!

Det är ett smärre mirakel. Reaktionsförmågan verkar ha vilat sig i form och jobbar nu närmast spasmiskt när jag rör mig bland folk. Och det är inte bara Dramatenskådisar och överanvända tv-programledar-nunor som noteras. Bortglömda dokumentärfilmare, radioprofiler och blyga poeter som tappat håret sedan de senast visade upp sig – jag tycker mig känna igen allihop.

Det kan förstås inte uteslutas att det handlar om en (med ålderns rätt) ökad framåtanda. Eller att fenomenet hänger ihop med den förbättrade närsyntheten för den delen. Symptomen verkar hur som helst drabba allt fler och det här är riktigt goda nyheter för alla som funderar på ett mingelparty eller en större branschträff. Med 50-plussare på gästlistan blir sammankomsten nämligen aldrig stel. Alla tycker sig känna igen varandra och kommentarer som ett uppsluppet ”men där är ju du!” och ”dig känner jag igen”, ekar mellan glasen. Målmedvetet famlar sig gästerna fram mellan uppväxtorter och konfirmationsläger. Kan vi ha tränat ihop? Suttit i samma jury? Haft barn i parallellklass? Det är en ny typ av ”20 frågor”, utan kravet på ja och nej-svar.

Eftersom det aldrig är mer än sju steg till vem som helst hittar man förr eller senare en gemensam räddningsplanka att enas kring. Att båda någon gång har besökt Bergstrands Bageri kan räcka. I absolut värsta fall kan det landa i att man kanske bara var lik någon, men vid det laget har man bondat så pass att framtiden är mer intressant än det förflutna. Och det är ju en bra utgångspunkt för det mesta här i livet.

Standard
Helenas blogg

Man saknar inte skoaffären förrän Bröd & Salt flyttar in.

När Bröd & Salt över en natt la beslag på alla hörnlägen i innerstaden, fick vi inte bara en överdos av blått, orange och kardemummasocker. Vi blev även av med flera klassiska skoaffärer. Som alltid i sådana här fall har vi oss själva att skylla – vi hade helt enkelt inte handlat ospecificerade dam- och herrskor i tillräckligt hög grad. Kanske hade vi heller inte uttryckt vår uppskattning över att kunnig personal klämt oss på stortån för att se att vi inte fuskade med utrymmet. ”Skit i det du”, hade vi kanske sett ut som att vi tyckte. Vad vet jag. 

Det är lätt att vara efterklok. Någon slags stödköp av en rågummisko eller ett par fotriktiga pumps hade vi väl kunnat kosta på oss. Men vi tyckte att det var enklare att shoppa snygga sneakers i en vanlig sportbutik. Några av oss var till och med så präglade på ett visst varumärke att vi helt slutat tänka i termer av höstskor och vinterboots. I stället övergick vi till att öppna mailutskick från enstaka varumärken för att se vad de stylade med inför den aktuella säsongen. Ett avsevärt mycket mindre, men trendmässigt säkrat utbud, skulle det visa sig.

Nu står vi här med tvättad hals och facit i handen: en stad dränerad på skobutiker och med det all kunskap om förstärkt tå och inläggssula.

Borta är inte bara möjligheten att upptäcka ett oväntat spanskt eller finskt skomärke. Det finns heller ingen på Acne som tar fotvalvets höjd på allvar. Ingen som tar med en möjlig hallux valgus i beräkningen när du näthandlar på Filippa K. Ord som ”bindsula” och ”läst” har inte hittat till Arket. Och killarna på New Balance flag ship store tittar oförstående på dig när du kommenterar ”plösen” eller undrar lite över ”hälkappans” beskaffenhet. 

Vad alla utan undantag däremot lärt sig är att säkra upp med repliker som ”De är ganska små i storlekarna.” Och ”Glöm inte att impregnera innan användning.” Något om att man måste ha med kartongen, kvittot, fyllnadsprasslet och en 3-betygsuppsats om varför man ångrat sig, om man vill byta, brukar komma också.

Man saknar inte skoaffären förrän Bröd & Salt flyttar in, som det gamla ordspråket lyder. Vilken fack-butik ska vi stödhandla hos nu, medan tid är?

Standard
Uncategorized

Har det inte varit 2025 länge nu?

Det är lite som när man ska fylla jämt. Av någon anledning känns det genant att säga att man är 39, 49, 59. Som att man slirar på sanningen. Som att man vill hänga kvar vid det yngre tio-talet fast man inte har där att göra. Eftersom alla ändå förstår att man är jättegammal kan man lika gärna säga att man är 60 direkt. Inga konstigheter, låtsas man. Fast man helst skulle vilja säga att man är 59 och ett halvt. Som ett barn. 

Nåväl, detta gör att man blir 40, 50 och 60 i minst två år. Kanske tre, om goda vänner avrundar nedåt året efter, för att vara justa. Hon är 40, kan de säga. Fast man är 41.

Samma vänner kan även bjuda in till snålskjuts på sin yngre ålder. ”Hon är i vår ålder”, kan sägas om någon som alla vet bara är i deras ålder. Som den sanningssägare man är får man behärska sig. Kämpa med att då inte säga ”fast du är ju två år yngre än jag…” Ingen blir glad av den tillrättavisningen. Eller? Jag vet inte – vad är det med ålder!?

Nu är det alltså 2025 som drabbats av den här renommésnyltningen, trots att det bara är halvjämt. 2024 var ett mörkt år, så vi började prata om 2025 så tidigt som möjligt. 2025 skulle konflikter lösas, lågkonjunkturen vändas, nya Slussen stå klar och strömmingsbeståndet i Östersjön återhämta sig. Så här vid ”2025 och ett halvt”, har vi en del kvar att önska. Har vi otur kommer vi snarare att prata om 2025 även nästa år. I avskräckande syfte.

 

Standard
Vad är ett varumärke?

När världen gungar söker vi oss till det som står stadigt.

Ett tydligt och starkt varumärke kanske inte ligger högst upp på din lista över vad världen behöver just nu. Men om du tycker att det är svårt att komma med smidiga lösningar för fred, frihandel och den globala uppvärmningen, så blir det inte bättre av att du ger upp ambitionerna för ditt företag. Tvärtom faktiskt. Frågar man konsumenter så är pålitliga varumärken vad man letar efter i oroliga tider. Konsekventa, tydliga, transparenta och långsiktiga varumärken som tror på någonting, vill gott och lever därefter. Lite som vår förväntan på människor i allmänhet…

Så låt oss sänka axlarna en smula och tänka två tankar samtidigt: Vart är världen på väg!?!?! Och vad formar ditt varumärke egentligen?

Vem bestämmer?

På fråga nummer två svarar du kanske: Det är vd, styrelsen och Göran på ekonomiavdelningen som sätter ramarna. Eller så tycker du att marknadsavdelningen har ohemult mycket att säga till om. Det är heller inte omöjligt att ni styrs av råvarupriser, politik och konkurrenters utspel. Mycket handlar säkert också om kunderna. Frågan är med andra ord mångfacetterad och för att komma vidare krävs både utblick och gräv – ett insiktsarbete helt enkelt. 

Inventera och komplettera.

Så vad behöver du insikt i? Varumärket, Kunderna och Konkurrenterna är en bra början.

Varumärket har du förmodligen rätt bra koll på: hur allt började, kulturen, de tillgångar och möjligheter ni jobbar med varje dag – eller? 

Kunderna handlar om vad marknaden efterfrågar; vad ser vi för beteenden och behov där ute? Vilka trender påverkar? Här kan det svänga rejält, men tittar man noga brukar man hitta ett mönster.

Konkurrenterna är förstås ett kapitel för sig. Hur ser deras erbjudande ut och var ligger de prismässigt? Hur kan ni särskilja er från dem?

Sist men inte minst bäddas allt in i kunskap om marknaden och hur den utvecklas. Här vill du ha hårda fakta och siffror som inte går att blunda för. 

Med allt på plats startar så äntligen analysen som efter lite massage landar i några alternativa öppningar för just dig.

Mot framtiden!

Att förstå varumärkets styrkor, kundernas behov och hur marknaden rör sig, är inte bara nödvändigt för att kunna positionera sig. Det ger er en tydlig riktning som håller även när omvärlden inte gör det. Och då har vi en fin P3-övergång till fråga 1. Är jag alldeles ute och cyklar om jag tror att du svarar: Åt fel håll? Skärpning. På alla plan.

Standard
Helenas blogg

Den koleriske cyklisten.

Vi bevittnar ett systemskifte i trafiken. Alltmer sällan ses bilisten veva ner rutan och ilsket ropa ”Har du vunnit ditt körkort på lotteri!?” till en medtrafikant.  Mycket för att manuellt vevade bilfönster är bristvara, men även för att bilister i farthindrens tid rent allmänt framstår som rätt beskedliga. Därmed är det fritt fram för cyklisten att bete sig. Och jajamensan – det sker.

Men varför är cyklisten så arg?

Med gatumiljöns kortaste stubin retar sig trafikens ”badboy” på alla i sin närhet. Mycket handlar om att det inte finns två cyklister med samma tempo i kroppen. Bilar förhåller sig i alla fall teoretiskt till hastighetsbegränsningar, men cyklister har sin egen agenda – och det är väl själva fan att inte folk kan förstå hur snabbt man ska ta sig fram!

Ligger du före en cyklist, är det därför alltid en frustrerad långpendlare du har i hasorna. Hovrande ut och in i vänsterfilen för att försöka komma om, slå någon slags rekord eller i alla fall hinna till Nacka snabbare än om du tagit bussen.

Ligger du i stället efter en cyklist är denna undantagslöst för långsam. Här handlar det om allt från ett totalt ointresse för växlar, till facetime-samtal, breddcykling och oförmåga att bedöma att man visst skulle hunnit över gatan innan det blev rött. 

Som cyklist måste du också ständigt överväga om du ska trampa förbi el-scootern i backarna eller inte. Att passera kan ge en kort stund av skadeglädje. Men för att få den kicken måste du uthärda några obekväma sekunder när ni ligger sida vid sida. Dessutom kommer förmodligen scootern i kapp på raksträckan. Är det värt det?

Ständiga omstarter vid trafikljus, sömngångaraktiga fotgängare, bussar i ologiska filer, osmickrande hjälm – cyklisten har mycket att vara arg på. Ofta kan vi därför bara uttrycka oss i kortkommandon: ”Högerregeln!!” ”Förbi!!”, ”Ur spår!”. Några tappar det helt och pucklar på närmaste motorhuv. Vi kan inte hjälpa det. Vi är här för att bygga vadmuskler, rädda miljön och bevisa att Sollentuna visst ligger nära – men först ska vi uppfostra en värld av puckon.

Standard
Helenas blogg

Drömmen om att inte gå till historien

Guinnes Rekordbok fyller 70 och jag kan inte tänka mig en sämre tajming.

Det har hänt en hel del sedan 1955 när Rock Around the Clock slog försäljningsrekord och rekordboken lanserades. Världens snabbaste fågel (Pilgrimsfalken för er som undrar) inledde läsningen om framför allt snabba, tunga, långa och oväntat gamla djur. Samtalsämnena på pubar serverandes Guinnes skulle aldrig mer ta slut. Det var en härlig tid.

70 år senare är fascinationen för rekord inte vad den varit.

Den globala uppvärmningen, genmanipulation och AI har gjort underverk för dem som fortfarande samlar på extremer, men för oss som ser tjusningen i att längta och leta har det blivit för lätt. Och osannolika händelser i allmänhet har mist lite av sin tjusning, för att uttrycka det milt.

Helt insiktsbaserat och lösningsorienterat föreslår jag därför ett något skiftat fokus för nästa upplaga av den gamla rekordboken: Guinnes Medianbok – uppmuntrande läsning för alla som vill att Målillas värmerekord ska vara ohotat och att Svanberga ska kämpa förgäves för att slå mellansvenskt köldrekord. Kalla mig bakåtsträvare, men jag hoppas kunna läsa om ett helt normalt äppelår, en mobiltelefonlansering utan någon som helst ny feature, en börskurs som faller något i början av året men återhämtar sig mot slutet, och om en bonde i Huston som bara lyckades odla en halvstor kalebasspumpa på mediokra 1500 pund. 

Om sädesärlan dessutom anländer till Sverige ungefär när den brukar, tror jag vi är på rätt väg. Och utanför fönstret: växlande molnighet, någon regnskur, mot kvällen uppklarnande, måttlig vind omkring syd. Är inte det samtalsämnen att skåla för på pubar världen över, så inte vet jag.

Standard
Vad är ett varumärke?

Tänk som en kommun.

Väldigt få infartsrondeller välkomnar med budskap som ”Vallentuna – kommunen med hus” eller ”Kiruna – där det finns skolor.” I stället berättar omsorgsfullt planterade krokusar att ”Var femte invånare här är en häst” (Vallentuna) eller ”Ett rent nöje” (Kiruna).  

Bra marknadsföring eller inte – tanken är rätt. För vad särskiljer er från era konkurrenter, som kan skapa hållbar tillväxt? Ibland är svaret: hästar. 

Starta i en insiktsworkshop

Vilka styrkor gör er attraktiva och vad är bara hygienfaktorer – sådant ni måsta leverera på för att ens komma i fråga? Samla ihop en grupp i organisationen (för enkelhetens skull låtsas vi att ni är en kommun) som kan verksamheten. Skriv ner vad som gör just er kommun speciell. Resultatet blir sannolikt en mix av fakta, hållbarhetsinitiativ och imponerande infrastruktur. 

När notisblocken stillnat är det dags att sortera. Utan hus är vi ingen kommun, säger någon och placerar ”bostäder” som en To win-faktor. Utan hus kan vi inte ens komma ifråga, säger du kaxigt och flyttar ner ordet till avdelningen för hygienfaktorer där redan ”kommunfullmäktiges karismatiske ledare” återfinns. Vi har jobbat mycket med barnomsorg påminner sig en deltagare och sätter ordet under Konkurrensfaktorer. Där hamnar även ”kulturutbudet” i er övning, och nu smattrar notisarna i rasande takt på whiteboarden. Allt känns viktigt. Men är det lika viktigt?

Landa i en möjlig position

När workshopen är färdig kan oväntade attribut ha seglat upp som vinst-faktorer: det goda klimatet för småföretagare, känns lockande. Närheten till vildmark, skiljer er rejält från storstadsregionerna. Och nu är grunden till en position lagd. En riktning att äga, bygga vidare på och ta ut i budskap. Kanske landar ni i ”Här kan entreprenörer gå långt”. Inte dumt alls. I krokus alltså.

Standard
Helenas blogg

Memento mori.

Av alla budskap algoritmerna förser mig med, tycker jag just nu sämst om ”När livet är som bäst, kan du få bältros.” Inte för att påståendet är fel i sak, eller för att det påminner mig om att jag borde vaccinera mig. Nej det är det lutherska tilltalet som stör mig. Lite som när någon måste fälla kommentaren ”jaha hörni, nu vänder det” på midsommarafton. Vintern 2025 känns det dessutom extra snålt att dra bältros-kortet. Den som orkar tycka att livet är som bäst just nu, borde få slippa sådana nålstick.

Med det sagt finns det ändå möjligheter för den som gillar förnumstig kommunikation, glädjedödande retorik och mer eller mindre tydliga orsakssamband.

SJ skulle exempelvis kunna brasklappa med: ”När tåget rullar som allra bäst, kan det bli stående.” Då pratar vi kanske snarare information än kommunikation, men ändå – passagerare kan behöva bli påminda. En vederhäftig vinaktör kan gärna pröva: ”När det billiga lådvinet börjar smaka Chateauneuf du pape, kan du behöva gå hem och lägga dig.” Transportstyrelsen kan behöva påminna om att ”När du betalat din Trängselskatt, kan den rejäla påminnelseavgiften redan vara på väg.” Och en målgruppstillvänd brunkrämstillverkare kan gå genom bruset med: ”När du ser som allra fräschast ut, kan det plötsligt dra åt orange.”

Se där relevant och gripande kommunikation, om ni frågar mig. Men, det gjorde bältrosgänget alltså inte.

Standard
Helenas blogg

Tips från tv-soffan.

SVTs Hanna Stjärne tackas av efter tio år vid rodret och det är dags för hennes efterträdare att axla en roll med stora utmaningar. Eller? Rent generellt är tv-tablån lite av ett självspelande piano där formaten går på repeat och uppfinner sig själva. Med det sagt drar jag hela tv-Sverige över en kam och förutspår följande format i en nära framtid: 

Sveriges värsta Mästerkock. En självklar mashup, liksom de lättplockade succéerna Sveriges Mästerkatt och Sveriges Mästerskräddare – hur är det möjligt att de inte gjorts än? 

Någonstans mellan Bonde söker fru och Gränsbevakarna ser jag Polis söker tjuv segla upp som ett relevant tillskott. Här finns potential för en långkörare där upplösningen känns så där lagom utom räckhåll för att hålla i flera frustrerande säsonger. 

Love is blind gick som tåget. Varför inte surfa på ordspråksvågen och följa ett gäng kändisar som försöker komma först till kvarn eller smida medan järnet är varmt? Eller programledare som inte ser skogen för alla träd och som medverkar även som deltagare så att blind leder blind?! Man ska inte underskatta tittarnas känsla för meta-koncept.

I princip vad som helst på temat Hela Sverige… verkar fungera… Sopsorterar, Vaccinerar sig, Klipper lugg. Hela Sverige spelar klarinett kan starta en trend a la bordtennis-euforin – ett knippe bekanta nyllen som försöker få liv i ett lite bortglömt blåsinstrument. Höj volymen, svenska folk! 

Sist men inte minst är det verkligen dags att ta allas älskling Den stora Älgvandringen ett steg längre. I vinter samlas vi därför kring Den stora Tjälknölen – avkopplande slow tv där en stationär kamera i realtid låter oss följa en riktigt rejäl fryst älgstek och dess utveckling i ugnen, på mycket låg temperatur.

Mycket nöje!

Standard