Och som de älskar bildkollage med leviterande människor i labb-miljö!

Inför 2026 går trendspanarna i vanlig ordning fullkomligt bananas. Det är rita, gissa, spring på syra och bortsett från att var och en blir salig på sin tro, kan jag kan inte låta bli att undra om någon någonsin blir synad. Jag menar, säger man att tåget ska gå 20:15 och det inte blir så, får man förr eller senare stryk. Men får någon stå till svars om konsumenterna 2026 inte ”prioriterar varumärken och upplevelser som stöder deras behov av personlig utveckling”? Det verkar helt riskfritt att tvärsäkert hävda saker som: ”Det strikt minimalistiska kan kompletteras med varma, naturnära toner.” En spaning så bred att det är märkligt att man ens kan ta betalt. 

Rubrikerna är som alltid hopkok av motpoler och allitterationer. Det är Warm coolness och Reality reskinned för hela slanten, och inget fel med det. Men brödtexten! Snabbt höftat kan sägas att en decimeter tättskriven text i tämligen liten grad, består av högst två meningar. Det är många ord innan man får sätta punkt och samla ihop sig. Och glöm inte att det är framtidsspaningar vi talar om – det ligger i ämnets natur att en ambitiös trendspanare slår knut på sig själv för att komma på så många nyord och oväntade kombinationer som möjligt. If you can’t convince them, confuse them…

Jag förstår mycket lite av texten och i princip noll av bilderna. Det kan förstås bero på att analytikerna snyltat på sin egen medicin och redan 2025 blivit ”The augmented human, empowered by artificial intelligence.” 

Men det kan också vara så att kejsaren faktiskt är naken. Eller i alla fall opassande lättklädd.

I diagnosernas tid är vi många som vill skylla vår bristfälliga uppmärksamhet på ansiktsdyslexi. Men håller det? Att ursäkta en tendens att avbryta med en ”släng av ADHD”, förklara reaktionerna efter för mycket ärtsoppa med IBS, eller misstänka att ländryggsproblem ligger till grund för att rumpan försvunnit, kan vara att förenkla det hela. Ibland är en taxiröv bara en taxiröv, så att säga.  

Det om detta.

För nu har något hänt. Precis som man vid fyllda femtio plötsligt kan upptäcka att man inte längre behöver glasögon för att se skarpt på långt håll, har min ansiktsblindhet gått in i en ny spännande fas: jag tycker mig plötsligt känna igen alla!

Det är ett smärre mirakel. Reaktionsförmågan verkar ha vilat sig i form och jobbar nu närmast spasmiskt när jag rör mig bland folk. Och det är inte bara Dramatenskådisar och överanvända tv-programledar-nunor som noteras. Bortglömda dokumentärfilmare, radioprofiler och blyga poeter som tappat håret sedan de senast visade upp sig – jag tycker mig känna igen allihop.

Det kan förstås inte uteslutas att det handlar om en (med ålderns rätt) ökad framåtanda. Eller att fenomenet hänger ihop med den förbättrade närsyntheten för den delen. Symptomen verkar hur som helst drabba allt fler och det här är riktigt goda nyheter för alla som funderar på ett mingelparty eller en större branschträff. Med 50-plussare på gästlistan blir sammankomsten nämligen aldrig stel. Alla tycker sig känna igen varandra och kommentarer som ett uppsluppet ”men där är ju du!” och ”dig känner jag igen”, ekar mellan glasen. Målmedvetet famlar sig gästerna fram mellan uppväxtorter och konfirmationsläger. Kan vi ha tränat ihop? Suttit i samma jury? Haft barn i parallellklass? Det är en ny typ av ”20 frågor”, utan kravet på ja och nej-svar.

Eftersom det aldrig är mer än sju steg till vem som helst hittar man förr eller senare en gemensam räddningsplanka att enas kring. Att båda någon gång har besökt Bergstrands Bageri kan räcka. I absolut värsta fall kan det landa i att man kanske bara var lik någon, men vid det laget har man bondat så pass att framtiden är mer intressant än det förflutna. Och det är ju en bra utgångspunkt för det mesta här i livet.

När Bröd & Salt över en natt la beslag på alla hörnlägen i innerstaden, fick vi inte bara en överdos av blått, orange och kardemummasocker. Vi blev även av med flera klassiska skoaffärer. Som alltid i sådana här fall har vi oss själva att skylla – vi hade helt enkelt inte handlat ospecificerade dam- och herrskor i tillräckligt hög grad. Kanske hade vi heller inte uttryckt vår uppskattning över att kunnig personal klämt oss på stortån för att se att vi inte fuskade med utrymmet. ”Skit i det du”, hade vi kanske sett ut som att vi tyckte. Vad vet jag. 

Det är lätt att vara efterklok. Någon slags stödköp av en rågummisko eller ett par fotriktiga pumps hade vi väl kunnat kosta på oss. Men vi tyckte att det var enklare att shoppa snygga sneakers i en vanlig sportbutik. Några av oss var till och med så präglade på ett visst varumärke att vi helt slutat tänka i termer av höstskor och vinterboots. I stället övergick vi till att öppna mailutskick från enstaka varumärken för att se vad de stylade med inför den aktuella säsongen. Ett avsevärt mycket mindre, men trendmässigt säkrat utbud, skulle det visa sig.

Nu står vi här med tvättad hals och facit i handen: en stad dränerad på skobutiker och med det all kunskap om förstärkt tå och inläggssula.

Borta är inte bara möjligheten att upptäcka ett oväntat spanskt eller finskt skomärke. Det finns heller ingen på Acne som tar fotvalvets höjd på allvar. Ingen som tar med en möjlig hallux valgus i beräkningen när du näthandlar på Filippa K. Ord som ”bindsula” och ”läst” har inte hittat till Arket. Och killarna på New Balance flag ship store tittar oförstående på dig när du kommenterar ”plösen” eller undrar lite över ”hälkappans” beskaffenhet. 

Vad alla utan undantag däremot lärt sig är att säkra upp med repliker som ”De är ganska små i storlekarna.” Och ”Glöm inte att impregnera innan användning.” Något om att man måste ha med kartongen, kvittot, fyllnadsprasslet och en 3-betygsuppsats om varför man ångrat sig, om man vill byta, brukar komma också.

Man saknar inte skoaffären förrän Bröd & Salt flyttar in, som det gamla ordspråket lyder. Vilken fack-butik ska vi stödhandla hos nu, medan tid är?

Vi bevittnar ett systemskifte i trafiken. Alltmer sällan ses bilisten veva ner rutan och ilsket ropa ”Har du vunnit ditt körkort på lotteri!?” till en medtrafikant.  Mycket för att manuellt vevade bilfönster är bristvara, men även för att bilister i farthindrens tid rent allmänt framstår som rätt beskedliga. Därmed är det fritt fram för cyklisten att bete sig. Och jajamensan – det sker.

Men varför är cyklisten så arg?

Med gatumiljöns kortaste stubin retar sig trafikens ”badboy” på alla i sin närhet. Mycket handlar om att det inte finns två cyklister med samma tempo i kroppen. Bilar förhåller sig i alla fall teoretiskt till hastighetsbegränsningar, men cyklister har sin egen agenda – och det är väl själva fan att inte folk kan förstå hur snabbt man ska ta sig fram!

Ligger du före en cyklist, är det därför alltid en frustrerad långpendlare du har i hasorna. Hovrande ut och in i vänsterfilen för att försöka komma om, slå någon slags rekord eller i alla fall hinna till Nacka snabbare än om du tagit bussen.

Ligger du i stället efter en cyklist är denna undantagslöst för långsam. Här handlar det om allt från ett totalt ointresse för växlar, till facetime-samtal, breddcykling och oförmåga att bedöma att man visst skulle hunnit över gatan innan det blev rött. 

Som cyklist måste du också ständigt överväga om du ska trampa förbi el-scootern i backarna eller inte. Att passera kan ge en kort stund av skadeglädje. Men för att få den kicken måste du uthärda några obekväma sekunder när ni ligger sida vid sida. Dessutom kommer förmodligen scootern i kapp på raksträckan. Är det värt det?

Ständiga omstarter vid trafikljus, sömngångaraktiga fotgängare, bussar i ologiska filer, osmickrande hjälm – cyklisten har mycket att vara arg på. Ofta kan vi därför bara uttrycka oss i kortkommandon: ”Högerregeln!!” ”Förbi!!”, ”Ur spår!”. Några tappar det helt och pucklar på närmaste motorhuv. Vi kan inte hjälpa det. Vi är här för att bygga vadmuskler, rädda miljön och bevisa att Sollentuna visst ligger nära – men först ska vi uppfostra en värld av puckon.

Av alla budskap algoritmerna förser mig med, tycker jag just nu sämst om ”När livet är som bäst, kan du få bältros.” Inte för att påståendet är fel i sak, eller för att det påminner mig om att jag borde vaccinera mig. Nej det är det lutherska tilltalet som stör mig. Lite som när någon måste fälla kommentaren ”jaha hörni, nu vänder det” på midsommarafton. Vintern 2025 känns det dessutom extra snålt att dra bältros-kortet. Den som orkar tycka att livet är som bäst just nu, borde få slippa sådana nålstick.

Med det sagt finns det ändå möjligheter för den som gillar förnumstig kommunikation, glädjedödande retorik och mer eller mindre tydliga orsakssamband.

SJ skulle exempelvis kunna brasklappa med: ”När tåget rullar som allra bäst, kan det bli stående.” Då pratar vi kanske snarare information än kommunikation, men ändå – passagerare kan behöva bli påminda. En vederhäftig vinaktör kan gärna pröva: ”När det billiga lådvinet börjar smaka Chateauneuf du pape, kan du behöva gå hem och lägga dig.” Transportstyrelsen kan behöva påminna om att ”När du betalat din Trängselskatt, kan den rejäla påminnelseavgiften redan vara på väg.” Och en målgruppstillvänd brunkrämstillverkare kan gå genom bruset med: ”När du ser som allra fräschast ut, kan det plötsligt dra åt orange.”

Se där relevant och gripande kommunikation, om ni frågar mig. Men, det gjorde bältrosgänget alltså inte.

SVTs Hanna Stjärne tackas av efter tio år vid rodret och det är dags för hennes efterträdare att axla en roll med stora utmaningar. Eller? Rent generellt är tv-tablån lite av ett självspelande piano där formaten går på repeat och uppfinner sig själva. Med det sagt drar jag hela tv-Sverige över en kam och förutspår följande format i en nära framtid: 

Sveriges värsta Mästerkock. En självklar mashup, liksom de lättplockade succéerna Sveriges Mästerkatt och Sveriges Mästerskräddare – hur är det möjligt att de inte gjorts än? 

Någonstans mellan Bonde söker fru och Gränsbevakarna ser jag Polis söker tjuv segla upp som ett relevant tillskott. Här finns potential för en långkörare där upplösningen känns så där lagom utom räckhåll för att hålla i flera frustrerande säsonger. 

Love is blind gick som tåget. Varför inte surfa på ordspråksvågen och följa ett gäng kändisar som försöker komma först till kvarn eller smida medan järnet är varmt? Eller programledare som inte ser skogen för alla träd och som medverkar även som deltagare så att blind leder blind?! Man ska inte underskatta tittarnas känsla för meta-koncept.

I princip vad som helst på temat Hela Sverige… verkar fungera… Sopsorterar, Vaccinerar sig, Klipper lugg. Hela Sverige spelar klarinett kan starta en trend a la bordtennis-euforin – ett knippe bekanta nyllen som försöker få liv i ett lite bortglömt blåsinstrument. Höj volymen, svenska folk! 

Sist men inte minst är det verkligen dags att ta allas älskling Den stora Älgvandringen ett steg längre. I vinter samlas vi därför kring Den stora Tjälknölen – avkopplande slow tv där en stationär kamera i realtid låter oss följa en riktigt rejäl fryst älgstek och dess utveckling i ugnen, på mycket låg temperatur.

Mycket nöje!